Arelidsaussie Nevada

Vill aldrig vara med om en likadan morgon igen! Rutiner är nog till för att följas, idag bröt jag mot de för första gången. Hade vart vaken från och till sen 5 ungefär, tänkte gå och lägga mig i soffan framför tvn och se om det skulle gå bättre att sova där. I fall att jag skulle somna ville jag ha gått morgonpromenaden med Ninja först så  efter 7 någon gång gick vi ut. Då va det fortfarade helt mörkt ute vilket de inte brukar vara annars på våra morgonpromenader. Vi höll oss vid bakgården, där vi har massa stora gräsmattor. Ninja gick lös som hon alltid gör annars när vi är ute och går med henne. Hon har alltid vart så duktig och hållt sig nära mig och kommer alltid och går nära mig när vi möter andra hundar och folk. Jag har alltid tyckt att de vart så bra med för jag gillar inte riktigt det där med att alltid ha hunden kopplad, då får den ingen chans att röra sig som den vill och speciellt inte en unghund som behöver få springa av sig mycket.
Hon sprang iväg en sväng och gjorde det hon skulle, sedan kallade jag in henne för att gå in igen och hon kom som vanligt så snällt till mig. Då plötsligt kommer det en kille springandes, han hade förmodligen bråttom till tåget. Han va väldigt mörkt klädd och sprang snabbt mot oss, då får Nina plötsligt PANIK (tror förmodligen att han jagar henne) sätter svansen mellan benen och bara springer! Hon hör inte alls att jag ropar allt va har efter henne. Hon bara springer och springer. Tillslut ser jag henne inte längre. Jag börjar springa efter men vet inte riktigt vart jag ska springa. Plötsligt ser jag lite folk och springer fram och frågar om det sett någon hund komma springandes och de hade de, i full panik. Då får jag med panik, tänkte att jag aldrig får tillbaka henne levande, längre ner fanns på tok för många faror. Sävelången (en å där det är riktigt strömt), stationen och järnvägen, + bilvägen såklart. Jag fortsatte att springa och ropade hela tiden efter henne ifall att hon skulle ha stannat och lugnat ner sig så hon kunde höra mig. Jag fortsatte mot Floda centrum och lyckades stanna en tjej där med som hade sett en vit brun collie (något alla beskrev henne som) springa över bron mot stationen, även denna gången i full panik. Hann inte långt igen innan en tant frågade mig om jag letade efter en springande collie, - ja sa jag bara. Då är hon (för de som känner till Floda) borta vid pizzerian på andra sidan vägen. Vi och de andra bilarna höll nästan på att köra över henne för hon springer på vägen (i morgontrafiken). Visste inte va jag skulle ta vägen när jag hörde de, ville bara gråta men jag fick inte fram något bara för man va så panikslagen för man va så säker på att man aldrig skulle få se sin älskade lilla hund igen. Jag bara sprang och sprang och ropade. När jag kom fram till pizzerian va det såklart ingen Ninja där. Visste inte vart jag skulle ta vägen längre! Helt förtvivlad stog jag där och började försöka stanna bilar och fråga om någon sett henne. För varje tåg som åkte förbi ville jag bara gråta, vi har gått ganska nära järnvägen innan så tänkte att hon förmodligen va uppe och sprang på rälsen eftersom hon hittar en bit bort där. Hade SJÄLVKLART ingen mobil med mig heller eftersom jag tänkte att vi bara skulle vara ute en snabb stund. Tillslut kom jag på att jag måste ha hjälp! Andreas låg henna i sängen eftersom han har feber och är sjuk, men hur skulle jag få tag på han? Vägrade lämna stället i fall att hon va nära eftersom de va de sita stället folk hade sett henne på. Slutade med att jag ställde mig på vägen så bilarna va tvungna att stanna, då stannade en snäll kille och jag fick låna hans telefon. Ringde Andreas som fick sig ett lagom roligt uppvaknande. Han slängde på sig kläderna och sprang till mig. Precis när han kom fram stannar en tjej bilen och frågar om vi letar efter en hund. Då hade hon precis sett Ninja springa (i full panik) mot Floda motet. Herregud tänkte jag, E20 e inget bra stället för lösa hundar i full panik. Vi fick åka med henne till Floda motet och Andreas ringde polisen och hans mamma som bor nära så vi va flera hon kände igen som letade. Efter ett antal stannade bilar och mycket frågande av förbigående folk visste vi inte vad vi skulle göra längre. Fick inte fler tips. Vi började gå hemmåt i fall att hon skulle släppa paniken och gå hem igen så vi va där. Kändes så hemskt att inte veta vad man skulle göra mer eller var man skulle leta. Precis när vi va som mest säkra på att aldrig mera hitta henne ringde fastighetsskötaren....
Han hade sett Ninja komma springandes i närheten och då hade de ropat på henne när de såg att hon började lugna sig. Tillslut hade hon gått närmare dom så de fick tag på henne. Nu satt hon med dom på dreas kontor.
Har nog aldrig vart så lättad och glad som jag va då. Vi gick dit och kramade om henne ordentligt. Man såg att hon fortfarande va bra stressad men hon va helt överlycklig över att se oss.

Vill aldrig mera vara med om detta. Usch! Vet inte vad jag hade gjort om vi inte hittat henne än, eller om något ännu värre hade hänt. Hade inte vart särskilt kul att veta att ens hund är ute i -10grader. Man sprang bara omkring hela tiden och tänkte va sjutton kan hon va, och jävla hund, älskar dig för mycket för att du ska försvinna så här (så kanske man inte får skriva men det va det jag tänkte då). Men nu är hon här, många pussar får hon =) Koppel är något som får vara på så länge hon nu ska vara i denna spökåldern. För det var just något sådant som hände förut tror jag. Det spökade nog bra mycket i hennes huvud. Hon har aldrig reagerat på något likanande innan. Får helt enkelt spendera mycket tid på klubben och liknande den närmsta tiden, där är det inte lika farligt om hon blir rädd igen så där kan hon vara lös.
Förut när vi va ute hoppade hon till 2 gånger för ingenting typ så någonting är det allt.

Resten av dagen blir luuugn. Andreas är sängliggandes och har redan gjort för mycket, jag kan knappt gå efter allt springandes i morse. Rev nog upp allt de där med foglossningarna jag hade problem med för ett bra tag sedan som de lyckades fixa till när jag va med i en studie som fungerade. Så Ninja får också en riktigt lugn dag idag. Fast hon har ju sprungit runt hela Floda i morse så de kan ju inte skada henne och ta det lite lugnt.
Det är ganska skrämmande vad man skiter i sig själv egentligen när något händer. Det är bara 8 veckor kvar till jag ska föda och jag springer runt i Floda som en galning på bankis, man ställer sig mitt på vägen framför bilar, man studsar ur sängen och börjar springa fast man har feber. Helt otroligt... Men just då finns det inte en tanke om att det kan hända något med en själv, man tänker bara att det inte får hända någonting med hunden.

Ska aldrig mera gå utanför dörren utan mobilen, inte ens när jag bara ska ut i 1 min. Det är oftast då man behöver den som mest.



Älskade älsklingshunden

Bye